Det växer

Inte alla växer får flashiga blommor. Eller snarare, vissa blommor får flashigare blad än andra. Nepenthes maxima visar upp sina körtlar som utsöndrar nektar som rinner ner i kannan (och lite utanför med, med tanke på alla kladdiga fläckar kring plantan).

När kannorna blir äldre mörknar de ordentligt.

Pinguicula cyclosecta har äntligen klämt fram en liten knopp.

Hoya hellwigiana kan inte bestämma sig för om det ska bli blommor och i så fall när dessa blommor ska komma.

Tacksamma Hoya multiflora (variegerad) blommar troget. En liten egenhet hos denna planta är att vissa knoppar utvecklas ”öppna”. Knopparna nedan är med andra ord inte på väg att slå ut utan har sett så ut sedan de börjat växa.  Plantan är väldigt imponerande men till min frustration för stor för att fotas där den står just nu. Jag kompromissade och fotade några vackra grenar som får duga så länge.

Den lilla hybriden Nepenthes (ventricosa x (maxima x talangensis)) fortsätter att växa och är snart stor nog att få en egen plats. Ju större kannorna blir desto mer tilltalande blir kannformen.

Det kan också vara en fråga om att vänja sig.Trots att jag i början inte riktigt gillade kannformen har den växt i mina ögon och en av föräldrarna, den enkla och vanliga Nepenthes ventricosa, har sedan dess hittat hit. Släktskapet är tydligt!

Nu var det ett tag sedan den återupplivade Cephalotus follicularis visade upp sig. Den har verkligen exploderat och får nog ses som återhämtad nu. Det enda som lyser med sin frånvaro är färgen på säckfällorna. Förhoppningsvis dyker den snart upp.

Slutligen: den där IKEA-kaktusen dådå…