Borneo (1)

Halvvägs in i resan så var det återigen dags för väntetider på flygplatser och med det mycket välkommet wifi! Redan de första åren jag började hobbyodla tropiska växter slog det mig att det vore trevligt att åka och se hur de växer i naturen. Och såklart lockade Borneo mest. Borneo är relativt välutforskat och många växter har kommit hit med Borneo på namnlappen. Så jag vet inte hur länge jag tänkt (och sagt) att någon gång ska jag åka till Borneo… någon gång. Så kom det där tillfället när det bara passade. Jag är snart klar med mina studier, och har en period med stor frihet i schemat som snart kommer följas av det motsatta när det är dags att ge sig ut på arbetsmarknaden igen. Efter flytten har sparandet kommit igång igen och det fanns en liten grundplåt till en resa. Och det fanns stor möjlighet att få husvakt under sommaren. Så det var lite, ”nu eller aldrig” över det.

Nu är inte jag och min sambo varken utforskare eller speciellt äventyrliga av oss. Vi är med andra ord riktiga turister. Så vi planerade resan med utgångspunkten att det skulle vara roligt och trivsamt och inte speciellt utmanande. Än så länge verkar det ha uppfyllts! Eftersom vi planerade efter en ganska begränsad tid (hur länge vår fantastiska husvakt kunde avvara) valde vi många resmål och åkte med ett ganska strikt schema. Tiden är ganska jämt fördelad mellan nationalparker för naturupplevelsen där vi mestadels vandrar längs de korta vandringsleder som finns tillgängliga för turister och mellan anlagda parker och trädgårdar för att titta på växter.

Regnskogen är helt fantastisk! Allt är så stort! Träden är enorma, och alla växter verkar klänga och klättra på varandra. Många blad och plantor är så väldigt mycket större än hemma och det blir lite av en optisk illusion där man tror att det borde finnas mark vid en viss nivå men marken egentligen är 10 meter längre ner. Det är en konstant ljudmatta av fåglar och djur. När man vandrar i skogen hemma är det som att vandra i en stor slottssal. Det finns lite dämpade ljud, som tjänare som ilar längs väggarna för att få att gå runt. Men det är dämpat och ganska värdigt. Du går ganska försiktigt, för skapar du onödigt mycket ljud blir det som att tappa ett glas i den där slottsalen. Alla blir plötsligt knäpptysta och försvinner, eller så kommer någon arg tjänare och skriker på dig innan det dämpade återvänder. Som kontrast är regnskogen mer som en enorm full handelsplats. Alla pratar och skriker och skyndar sig runt och det är svårt att se längre än näsan räcker. Det är ingen som synligt ger notis om vad du gör eller om du tappar ett glas.

Jag har en så länge sett så många fantastiska växter. Bara mossorna som växer här är helt underbara! Jag har bara sett enstaka hoyor i naturen, och de flesta kända platser där kannrankor växer är skyddade. Däremot har jag sett dem växa i visningsträdgårdar vilket varit en enormt härligt upplevelse. Orkideer däremot verkar finnas överallt.

Undantaget är Hoya diversifolia som verkar finnas överallt. Gärna i stekande sol, ofta blommande på massor av blomställningskaft samtidigt med ett antal frökapslar i olika stadier. Jag har till och med sett dem inne i bland oljepalmerna.

Även den här lilla söta hittade jag vid en vandringsled. Sedan såg jag den i en botanisk trädgård i väldigt nära där jag hittade den så jag misstänker att det är en liten fröplanta därifrån och inte en helt ”vild” hoya.

Den enda egentliga frustrationen här är att dagarna är så korta. Dagen pågår i princip mellan 6-18. Det börjar ljusna efter 5 och vid 19 är det helt becksvart. Till det regnar det på eftermiddagarna. Någon gång mellan 13-14.30 börjar det och pågår ibland tills 16-tiden. Det gör att sovmorgnar går bort och det blir ganska få timmar det faktiskt går att vara ute i naturen. Men inget är väl någonsin perfekt?