Hoya endauensis
Hoya endauensis är ljuvlig liten hoya, men svår att sätta fingret på. Den liknar många andra hoyor, men är samtidigt ganska unik. Ibland växer den helt fantastiskt fint, och ibland växer den så fult att man börjar undra varför man ens odlar den. Bladen är blanka och ljusgröna. De kan ibland få en röd ton, och äldre blad blir gärna röda på baksidan. Bladens form får dem att likna små plåtar som grovt hamras till sin slutgiltiga form. Precis som en metallplåt är de också hårda, och kanterna är vågiga. Den här klonen växlar mellan olika växtsätt. Dels får den rankor precis som en vanlig hoya, och dels växer den ibland tätt med många blad nära där bladen lägger sig som en sköld mot substratet eller mot det den klättrar på. Jag tycker den är vackrast när den växer med de täta bladen och nästan påminner om imbricata, men har inte riktigt lyckats reda ut vad som får den att växla mellan sätten. Det ska finnas flera kloner av endauensis och jag skulle gärna ha dem alla, om jag någon gång lyckas hitta de andra. Blommorna är skarpt orange och rosa. De är också väldigt håriga och håret får ibland färgen att reflekteras som gul istället för orange. Bikronan är lite lik waymaniae på det sätt att den höga bikronan ser ut att vara uppdelad i två travade på varandra, eller som om bikronan reser sig ur ett tandkött. Den absoluta mitten på bikronan är nersjunken. Den doftar knappt något alls, ibland på kvällen tycker jag mig ana en lätt doft men inte mer än så.
Jag odlar min endauensis i bark. När jag fick hem den i augusti 2017 var jag så rädd om den att jag lät den vara istället för att ta sticklingar och rota om som jag brukar göra när jag får hem något. Nu i efterhand tror jag det var mitt stora misstag, för den kärvade länge och fick inte till några fina nya rötter. Även idag tänker jag nog att det vore bättre att starta om den, men jag har tagit så många sticklingar från den att det känns roligare att låta den vara nu när den är så liten. Den blommade nästan på dagen två år efter hemkomsten, i augusti 2019, och har sedan dess mer eller mindre blommat oavbrutet. Och det spelar så klart också in.
