Lite Pinguicula

Sensommaren har varit snäll mot mina tätörter som blommat och växt och delat sig. Till slut blev de helt enkelt för många att skriva om. Men nu tänkte jag att i alla fall ett par skulle få visa upp sig.

Vackra cyclosecta (vänster) och sp. Tehuacan (höger) blommar i ett av vivariumen. Det var väldigt trevligt att se dem bredvid varandra.

Man ser tydligt skillnaderna mellan dem där cyclosecta har en större rosett, kortare blomskaft och större och plattare blomma. sp. Tehuacan får inte så mycket större rosett än så. Tyvärr är det ju alltid helt omöjligt att fotografera cyclosecta. På grund av den speciella blå-lila färgen ser fotona alltid ut att ha fel färgbalans. Trots det så är den helt klart en av mina favoriter.

Pinguicula sp. Tehuacan vet jag tyvärr inte så mycket mer om än att den är söt och får vackra röda blad i gott ljus. Trots det så saknar denna rosett den fina röda tonen. Ljuset är tillräckligt för att cyclosecta ska färga upp, men inte riktigt för att kicka igång sp. Tehuacan. Den jag har som växer i kruka lite torrare har mycket finare färg.

Pinguicula primuliflora skiljer sig från mina andra Pinguiculor genom att komma från Nordamerika istället för Sydamerika. Det gör att den påminner mer om de tempererade arterna vilket också syns på bladformen. Trots det är den väldigt snäll och växer glatt i en stor variation av odlingsförhållanden. Jag läste till och med om någon som odlade den i ett tropiskt vivarium utan problem.

emarginata fortsätter att vara en pålitlig blommare. Blommorna är väldigt små hos den här arten, men ack så vackra! Både mönstret och formen är helt utsökt.

Slutligen: ibland blir det inte som man tänkt sig. Pinguicula hemiepiphytica gjorde sig redo för att blomma i ytterligare ett vivarium. Vad som kom ut var en siamesisk tvillingblomma som i all ärlighet såg ganska fruktansvärd ut. Lite häftigt, men mest tråkigt när det var första blomningen för denna rosett.