Cephalotus
Cephalotus är ett släkte av växter som tillhör familjen Cephalotaceae. Till skillnad från andra släkten där viss förvirring mellan arter är vanlig är Cephalotus enkel -den innehåller bara en art, Cephalotus follicularis. På svenska benämns den säckfälla, men jag skulle tro att det svenska namnet är lika okänt som det latinska. Trots dess likhet med andra karnivora växter som Nepenthes och Sarracenia så är de inte nära släkt. Cephalotus follicularis växer naturligt i sydvästra Australien. De växter i små tuvor och skickar inte ut rankor eller blir större med tiden. Cephalotus follicularis har två typer av blad, en typ av blad där fällan utvecklas och en typ av blad som liknar vanliga blad. Fällan lockar till sig bytesdjur med nektar som sedan dör nere i bägaren och förser växten med näring.
Cephalotus sägs vara någorlunda svår att hålla liv i då den ruttnar lätt och därför inte kan vara blöt, men behöver ständig fuktighet. Än så länge har jag inte känt av detta utan den verkar ha ganska låga krav så länge den får starkt ljus och inte står helblöt. Däremot växer den mycket långsamt och därför har svårare att återhämta sig om den drar på sig någon skada.
Min Cephalotus follicularis
Nu har vi hängt ihop över ett halvår, min Cephalotus follicularis och jag. Det har inte varit händelselöst. Under de första månaderna noterade jag att den började växa bra på vissa ställen med fina stora gröna blad och kannor. Å andra sidan började vissa ställen på den istället förtvina och verkligen se sjukliga ut. Det kändes inte helt rätt men det fick fortgå. Efter ytterligare ett par månader blev kontrasterna extrema, och jag noterade även att det såg ut som den hade börjat förruttna på vissa ställen även om kannorna aldrig blivit så stora och fina. Efter lite professionellt googlande insåg jag att den drabbats av mjöldagg och förmodligen haft det hela tiden. Cephalotus follicularis är känd för att ha en svaghet för just mjöldagg, så det var lite slapphänt att inte inse det tidigare. För att inte riskera spridning så beslutade jag mig för att dra upp den och behandla aggressivt, även om inte skulle överleva. Det visade sig att istället för att vara en planta så var min planta många små plantor ihopsatta i en klump. Det gjorde att jag utan att tveka kunde slänga två tredjedelar av de värsta plantorna och nöja mig med att behandla de friskaste som inte visade några tecken på angrepp än.
Efter behandlingen hade jag ett halvt dussin eländiga stammar med ett fåtal blad och kannor kvar. Jag planterade dem i två krukor och hoppades på det bästa. Några klarade inte av det, men de flesta stod still och började efter någon månad sakta sätta små blad igen. Nu hoppas jag att jag inom ett år kan få till en trevlig, hälsosam planta att fortsätta med.
