Hoya macgillivrayi
- macgillivrayi (Coen River, Qld, IML-16)
- macgillivrayi (Lockhart River, Qld, IML-0688)
Hoya macgillivrayi är en stor och häftig Hoya. Blommorna är imponerande och om man en gång fått den i blom har jag svårt att tänka mig att arten inte slår klorna i en. Den har odlats ganska länge och har inte förlorat sin stjärnglans under tiden. Det kan ta ett tag för den att blomma -att räkna med 2-5 år är inte orimligt -men blommar ofta lite tidigare om den får gott om ljus och inte hålls svältfödd på vatten och näring. Majoriteten av alla kloner kommer från Queensland, Australien och har ofta namn efter området den hittats i. De olika klonerna skiljer sig lite åt i färg, storlek och form, med betoning på lite. De egenskaper som skiljer dem åt är ofta väldigt varierande från blomning till blomning (som blomfärg eller hur mycket de öppnas) vilket gör att de är omöjliga att skilja åt utan medföljande insamlingsinformation.
Hoya macgillivrayi har stora, mörkgröna och blanka blad. Baksidan är ljusare grön och slätare än framsidan på bladen där lätt nedsjunkna nerver kan anas som ristade mönster på mogna blad. Bladen kan bli ganska tjocka och läderaktiga. Den blommar ofta säsongsbundet på våren och ibland till hösten här i Sverige. Blommorna är röda till lila, ibland med vita områden under bikronan, och bikronan är rosa till röd. De reflekterar ljus väldigt väl och glittrar vackert, även om den egenskapen är svår att se på bilder. Blommorna doftar gott och starkt på kvällarna av blomdoft med en genomgående ton av kakao. Blommorna håller i ungefär en vecka och ser vackra ut, och ytterligare en halv vecka eller så i lätt visset skick. Hoya macgillivrayi klättrar kraftigt och kan växa väldigt snabbt om den får förutsättningarna. Hoya macgillivrayi är en väldigt enkel och okomplicerad Hoya att odla men kan vara lite knepig att få i blom. Den älskar sol och värme och kommer bäst till sin rätt om den kan odlas ljust och varmt. Kan den inte få gott om ljus är det bättre för den att stå svalt.
Hoya macgillivrayi (Coen River, Qld, IML-16)
Det tog väldigt lång tid innan jag införskaffade en macgillivrayi. Visst beundrade jag den -blomningen är fantastiskt mäktig- men jag lyssande även på dem som sa att det tog tid för den att blomma. Vissa har haft dem i årtionden utan blomning. Till det blir det en stor Hoya: bladen blir stora, den växer snabbt och plantan kan bli enorm. Så länge var det inget för mig, jag hade hellre 10 små vackra plantor än ett enormt grönt schabrak som kanske aldrig skulle blomma. Snabbspola fram några år när jag framgångsrikt använt växtbelysning, fått ett antal svårare arter i blom och jag flyttade in i en ny lägenhet. Det slog mig att jag inte omvärderat mitt beslut att undvika de stora kolosserna och att jag kanske var mogen att försöka mig på åtminstone en. Efter lite efterforskning om de olika lokaliteterna bestämde jag mig för att pröva på Coen River, och budade hem nästa stickling till salu på tradera. Den verkade vara lättblommad, hörde till de största blommorna och skulle ha en vacker mörk färg. Perfekt med andra ord.
Den växte redan från början väldigt snabbt och bra, men trots satta blomställningsskaft ville den inte blomma och skaften föll regelbundet av i samband med torka eller höstens mörker. När tålamodet brast vände jag mig till en hoyaodlare som odlar macgillivrayi fantastiskt framgångsrikt och bad om råd. Rådet jag fick var i princip att ladda upp den så mycket det bara går under sommaren vad gäller ljus och värme och vatten (och näring) och sedan när mörkret kommer ha den svalt och försöka få den att sakna ner så mycket det bara går. Så skulle den istället för att tappa blomställningsskaften sätta knopp när ljuset kom tillbaka och den vaknade upp.Jag följde råden och nästföljande vår var både skaften kvar och knoppar dök upp. Blommorna visade sig vara mycket ljusare än jag hade förväntat mig av klonen men rena storleken på dem gjorde det omöjligt att på något sätt vara missnöjd. Totalt sett tog det lite mindre än tre år från stickling till blomma. Jag odlar den i en jordblandning av bark, pimpsten och ungefär 10-20% torv i en självvattnande kruka och på stöd.
Hoya macgillivrayi (Lockhart River, Qld, IML-0688)
Jag valde i många år att inte skaffa Hoya macgillivrayi på grund av att jag inte kände jag hade plats för stora, gröna plantor som sällan eller aldrig blommade. Men efter att ha upplevt den första blomningen var jag såld på arten och det slank så lätt in en klon till då och då. De är fortfarande stora, tråkiga och gröna plantor den större delen av året, men hur kan man säga nej till att uppleva blommorna? Även om det nog är rimligare att nöja sig med en planta. Det som till viss del drev mig i odlandet av de olika klonerna var även att hitta den absolut bästa klonen av dem alla -till den dag då även jag kanske nöjer mig med bara en planta. Och den här klonen från Lockhart River är en stark utmanare om den platsen.
Det är en lite ovanligare klon, och jag skaffade den först sommaren 2020. Att den är lite ovanligare kanske beror på att den växer något långsammare än vissa andra (t ex klonen från Coen River) vilket inte behöver vara negativt när det kommer till arten. Jag fastnade för den då bladen jag köpte den med var lite bredare och mer strukturerade än de normalt är hos macgillivrayi, med lätt nedsjunkna områden mellan nerverna. En macgillivrayi med mer intressanta blad står alltid högt på önskelistan. De första bladen jag fick var inte alls lika snygga, men den får faktiskt snyggare och mer strukturerade blad när plantan blir äldre och större. Till det så blommande den första gången (även om det bara var en blomma) efter en tuff vår 2022, bara lite över 1½ år gammal. Den har även visat sig behålla knopparna mer än andra kloner, och även vara mer villig att blomma utanför vårsäsongen än mina andra kloner. Med andra ord har den visat sig vara en mycket odlingsvänlig klon som ser lite extra snygg ut jämfört med de andra när de inte blommar. Jag odlar den i en jordblandning av bark, pimpsten och ungefär 10-20% torv i en självvattnande kruka och på stöd.
