Lite vårbilder

Vår är det när de väckta flugtrumpeterna börjar blomma. Även om trumpeterna i sig är väldigt vackra får de även stora, underbara blommor. De tappar snabbt blombladen (vilket bara är de tunna flikar som hänger rakt ner) men själva stjärnan står kvar hela säsongen. Pollinerar man dem finns det ett gäng fröer inuti att skörda på hösten. Den här vackra blomman får dock inte stå kvar. Det är en hybrid, men tyvärr en hybrid som ärvt flavas blomdoft: en stark doft av kattpiss. Inte bara kattpiss, utan kattpiss av en okastrerad hane som fått gå lös på inredningen.

Det finns inget som lockar fram ny kraft hos växter som gammal hederlig sol. Här nere visar Hoya polyneura upp sina supersöta små nya blad. En nykomling som länge växt i en tråkig, lång kvist. Jag slaktade den för att kunna plantera flera sticklingar i samma kruka och nu har den äntligen kommit igång.

Hoya sp. UT001 visar upp sina underbara blad. Olikt många andra hoyor blir nerverna rödfärgade i bladet och ger ett slående mönster om den får stå i sol. Till det har den silver som ser påsprayat ut snarare än sitta i större fläckar. Tillsammans gör det bladen till en av de vackraste hos hoyorna. (Jag håller bara tummarna för att det någon gång dyker upp en helsilvervariant av den). Den har fallit lite åt sidan och tyvärr tappat sitt ID-nummer i många fall. Den kallas även aff. scortechinii, då den starkt liknar scortechinii (och förmodligen är en med). Sedan tappade den sitt aff. under några rundor och hittas ibland under namnet scortechinii (pink). Det tråkiga med det är att det finns många aff. scortechinii och scortechinii-kloner som inte är lika vackra som den försvinner ibland.

Hoya macrophylla ‘Snow Queen’ ärar mig med ett nytt blad för våren. När jag fick den här hade jag stora planer för den och planterade den i en stor kruka. Jag hade en vision av en enorm silvergnistrande klätterväxt i hörnet av vardagsrummet. Tji fick jag kan man säga för den här tänker inte växa på något annat sätt än krypande med många täta noder. Kanske är det i år det händer?

Bland kannrankorna händer det också saker. Äter gott gör de också, genom att fånga mina dyra och värdefulla rovskinnbaggar. Varje år när mina nya frösådder börjar komma upp (och fönster börjar öppnas och erbjuder en varm och go plats för allehanda ohyra att söka skydd genom) släpper jag ut rovskinnbaggar bland mina växter. De äter allt från trips till kvalster och fungerar som ett väldigt effektivt första skydd. Under tre år har jag släppt ut två omgångar runt mars och det har verkligen minskat förekomsten av tidig ohyra. Tyvärr i takt med att mitt bestånd av köttätande växter växer igen så hittar jag alldeles för många av dem fångade.

Nepenthes (spathulata x spectabilis) fångar några förrymda solstrålar

De grönkannade maximorna är helt enkelt bäst

Den här lilla maximan kämpar för att komma ikapp sina äldre bröder och firar våren med sin första lite mer typiska maximakanna. Det är bäst den skyndar på innan nya småttingar anländer i vår och den blir utkonkurrerad.

Självklart blommar det också i solen. Mest glad är jag över den variegerade heuschkelianan som bara väntar på att spricka upp sina första knoppar för i år och sprida sin väldoft.

Hoya heuschkeliana kan vara lite trög i starten, men när den väl börjar blomma slutar den inte förrän den är nära döden. Tyvärr var den här plantan nära döden efter att vår kattunge hade ner den i golvet inte bara en utan två gånger i höstas. Det var bara att försiktigt rota om den och det är först nu den börjat blomma igen. Med lite nya skönhetsfel. Men vad gör det när blommar så sött?

Hoya danumensis

Hoya sp. aff. caudata (Sumatra) är också väldigt blomvillig. Det är sällan jag går och vänder upp och beundrar de fantastiska blommorna där den står just nu, men blommorna är värda att beundra från “fel håll” med.

Hoya flagellata. Om den bara hade blommorna öppna under dagen med så skulle den nog slå många caudatakloner. Men nej. Det ska öppnas och stängas.

Hoya bella är också på väg

Flera av mina Dischidia är också blomvilliga. Hoya sp. cf. hirsuta (Papua) har underbart vackra blad kombinerade med en lila blomma.

Även fast solen tar lite av det lila ur blomman, får jag erkänna. Det är alltså samma planta, samma blomma på båda bilderna.

Dischidia merrillii rekommenderar jag starkt om du tröttnat på Hoya solaniflora. Bladen ser väldigt lika ut, små, tunna och skira men inte mjuka, men den växer mycket bättre och får ett vackert fall. Dessutom blommar den!

Dagens inlägg blev kanske lite för långt, jag håller med. Men å andra sidan: vi sitter alla mest hemma ändå. Så det blir ytterligare ett par Dischidiabilder innan det är över.

Här med bonussällskap av Dischidia kutcinensis