Dags att säga adjö till april
Den här april kan ha varit den mest framgångsrika hittills för mitt odlande hemma. Var och varannan dag har förstagångsblommare eller sällsynta blommare visat upp sig. Dessutom har den här säsongens nya växter börjat anlända. Det har knappt blivit någon tid över att sitta här och skriva, men jag lovar att kameran har gått varm och förhoppningsvis kan jag snart dela med mig av den glädje jag fått uppleva. Men innan det är dags att börja med det nya så tänker jag göra ett hedersinlägg för några vackra trotjänare.
Hoya sipitangensis har börjat sin paradsäsong som sträcker sig in i mörka november. Snabbväxande och så oerhört blomvillig. Blommorna håller visserligen bara i runt 3 dagar men med den mängd blommor den får gör det ingenting.
Och ja -nämnde jag bladen? Klart de blir knallröda i solen! Det är inte ovanligt att den här ”byter” blad under året. När det är mörkare blir bladen mycket större, längre och gröna, och på sommaren blir de små, tjocka och röda. Ofta under sena hösten och tidiga våren kan de mest extrema bladen gulna och falla av för att sedan ersättas av bättre anpassade blad. Odlar man den mer stabilt får man nog inte den effekten, men det här är en av de få arter jag inte bekymrar mig över några gula blad.
En annan gammal trotjänare, Hoya ’Sunrise’, hänger bredvid sipitangensis och har äntligen börjat blomma igen. ’Sunrise’ har jag haft så länge att jag inte ens minns när den flyttade hem. Den har varit med om många turer. Förra sommaren fick den en ordentlig pärs och kom aldrig riktigt igen. Rötterna blev skadade av svår torka och plantan var nog för stor för att orka få en bra balans. Så för några månader sedan klippte jag ner den vansinnigt mycket. Det var sorgligt att ta bort så mycket, men rankorna blev nya små sticklingar som fick tillbaka sin vigör och äntligen kom plantan igen. ’Sunrise’ kommer få sitt eget inlägg så snart jag pillat ihop en egen sida åt den.
