Grymmast av dem alla

För ett tag sedan fick vi hem ett gäng fruktflugor tillsammans med lite frukt som fick ligga lite väl länge. Så en morgon möttes jag av ett moln vid kaffebryggaren. Krukan med mina små Drosera regia-ynglingar fick snabbt finna sig i en flytt en trappa upp, och de skred raskt till arbetet.

Nu är det här dock inte ett inlägg om regia, även om den fick ett par extra bilder. Utan om flugorna, som snabbt försvann -för snabbt, för även regia behöver ett par dagar på sig för att göra rent hus. Och dagen efter blev det uppenbart att flugorna överlistat regia, och istället hittat en mer lockande kamrat i Hoya fitchii, en hall och ett vardagsrum bort.

Hoyornas nektar hade helt klart en stor dragningskraft på de små flugorna för att locka dem en så lång sträcka. Och de lät sig väl smaka, och inte bara av fitchii utan även av lacunosorna och resten av de blommande hoyorna.

Hoya davidcummingii var nästan lika populär som fitchii, men jag noterade att till skillnad från fitchii flög inte flugorna upp i ett moln när jag sprang förbi ut mot balkongen.

Istället visade det sig vid noggrannare inspektion att flugorna faktiskt satt fast. Deras ben hade låsts fast av davidcummingiis pollinarium, men de hade inte styrkan att dra sig loss. Vid varje blomklase fanns flera hjälplösa flugor. Och davidcummingii får många, många blomklasar…

Trots hårt kämpande så blev det slutet för många, många flugor. Förmodligen många fler än Drosera regia lyckades fånga. Det var intressant att se hur storleken på deras ben verkade passa perfekt i davidcummingii, medan inga andra hoyor skördade några offer. Samtidigt verkar det som att hoyor nog behöver ganska starka pollinatörer för att bli befruktade.