Hoya danumensis

Det här är en odlingsvärd växt även om den kanske inte riktigt ser ut eller beter sig som man tänker att en Hoya ska göra. Skiftet mellan att slänga ut långa kvastar och klättrande, tunna rankor om vartannat kräver sin odlare om den ska bli en snygg planta. Jag kvalar definitivt inte in! Men jag odlar dem ändå för blommornas skull. Två underarter till danumensis blommar nu hos mig: ssp. danumensis och spp. amarii.

Hoya danumensis ssp. danumensis är den med större, vitare blommor och ssp. amarii är den med mindre, gula blommor. Jag skulle vilja försvara min favorit amarii lite, med tanke på bilderna. Den har mindre blommor, ja, men får ofta dubbelt så stora klasar än danumensis får, vilket gör att storleksskillnaden jämnas ut lite. Dessutom är den på bilden inte riktigt utslagen än. Blommorna hos amarii sitter på ett nytt blomställningsskaft, och om ett par till blomningar kommer klasen bli mycket större och slå ut mycket finare. Medan blommorna på ssp. danumensis sitter på ett gammalt blomställningsskaft som ger stora klasar med perfekta blommor.

Hos danumensis ssp. danumensis finns ett flertal kloner tillgängliga, och jag misstänker att det snart dyker upp nya kloner av spp. amarii med. Så även inom varje underart finns viss variation.

Som jag skrev ovan är amarii min favorit av de två, trots att bladen är fulare och blommorna är mindre. Jag är kanske själv lite chockad över det, men så är det. Varför gillar jag då amarii bäst? Blommorna är väldigt veckiga och glansiga, vilket gör de uppseendeväckande i verkliga livet. De ser verkligen ut som söta, inoljade knappar. De blir ordentligt gula, vilket också drar mer uppmärksamhet mot vita blommor. Och de har en trevlig doft av citron på kvällarna. Förutom det har jag ingen förklaring.

Båda underarterna gör sig dock väl var för sig, alldeles oavsett vilken man föredrar.