Att behandla ohyra (eller sjukdomar)

Som odlare är det inte ovanligt att drabbas av lätt panik vid upptäckt av ohyra, och omedelbart börja behandla (ibland ganska extremt) och sedan hoppas det är över. I själva verket är i princip all behandling något som behöver ske under en längre tid och även om förbättringar ibland kan ses genast så dröjer den slutgiltiga resultatet, ett nästintill ohyresfritt bestånd, ett bra tag.

Jag skriver nästintill ohyresfritt, för ohyra är i princip omöjligt att undvika om man inte odlar helt avskiljt och extremt sällan tar in nya växter eller annat material. Ohyra kommer oftast med växterna vi köper in, men inte bara. Ohyra kommer även in via vädringsfönster från det klimat man lever i (och jag vågar nog säga att alla har någon slags inhemsk ohyra som gärna går på ”allt”) och med substrat eller annat växtmaterial.

Det absolut enklaste sättet att behandla ohyra är ju som bekant att inte få det, och det är med största sannolikhet inte alls till någon nytta att läsa när man försöker hitta behandlingar för nyupptäckt ohyra. Men det är alltid värt att upprepa för det är så mycket enklare att t ex ha en speciell fönsterbräda för nykomlingar och bara behöva behandla den, eller hålla sticklingar i en tät plastpåse så eventuell ohyra som visar sig aldrig får en chans att spridas, än att behandla ett helt hushåll samtidigt. Bara att ta på lätt drabbad växt riskerar att överföra ägg (som inte går att ses med blotta ögat) till en helt ohyrefri växt i ett annat rum när man går dit och rycker i nästa ranka. Så att inte ha ägg överhuvudtaget sparar med andra ord mycket huvudvärk. Och när man väl behandlar så är det ofta väl värt att inkludera alla möjliga infekterade växter. Ohyra sprids lätt och det går nästan att förutsätta att ohyra hos en växt i ett fönster redan spritt sig till alla växter i samma fönster, även om det inte går att se några angrepp än. All ohyra vill sprida sig och har metoder för att göra det, även om de är stationära i vissa utvecklingsstadier. Att behandla alla kan kännas som onödigt arbete, men det kommer med största sannolikhet vara värt det i det långa loppet.

Att identifiera angrepp av ohyra är inte heller alltid lätt. Vad vi oftast ser är skador på växterna, men samma typ av skada kan ha olika orsaker. Den trötthet och ökande svaghet en växt får av rotskador kan både vara rotröta och rotullöss, till exempel. Ärriga skador på blad kan både bero på att bladets celler förstörts av ohyra eller att ett ungt blad skrapat mot en grov stam -eller blivit riven av en nagel eller oförsiktigt husdjur. Oftast går det att lista ut vad det kan vara lite beroende på hur skadorna är placerade eller i kombination med andra tecken. När man väl fått erfarenhet av en typ av ohyra går det enklare att känna igen det, men det går sällan att säga helt säkert.

När man väl identifierat vilken typ av ohyra man har är det dags för behandling. Det finns olika typer av behandling, och det är viktigt att känna till hur de fungerar.

Systematisk behandling
Den första typen av behandling är den systemiska behandlingen. Det här är den som är mest populär, och oftast till störst besvikelse. Systemiska behandlingar går ut på att växten tar upp ett giftigt ämne som sedan dödar eventuella skadedjur som använder växten som föda. Det kan ske genom att växten sprayas, eller det giftiga ämnet tillsätts till substratet eller vattnet den vattnas med. Idén låter perfekt i många odlares öron! Bara tillsätt någonting och så försvinner ohyran. Men det finns flera anledningar till att fungera en extra gång innan dessa gifter används.

Behandlingen är helt beroende av en växts tillväxttakt. Giftet transporteras runt i växten av växtens egen cirkulation, och behandlar man en växt som inte växer -eller kanske är så medtagen att den knappt kan reagera, kommer giftet inte ut i plantan och får därför ingen effekt. Ett medel kan vara väldigt effektivt på sommaren hos en aktivt växande planta och samtidigt verkningslöst på vintern hos samma planta som då står still. Det är inte ovanligt att höra olika odlare tala om samma medel som värdelöst och effektivt samtidigt. Är den skadeangripna växten en som växer långsamt och dricker lite vatten så är det kanske ingen bra idé med systemisk behandling.

Beroende på ämne så lagras giftet i olika vävnader hos växter. En anledning till att rotlöss är så resistenta mot olika medel är för majoriteten av alla systematiska gifter lagras i växternas blad (och ibland stam). De är därför säkra där de glatt äter på de giftfria rötterna nere i substratet.

Slutligen är de systematiska behandlingarna beroende av att skadedjuren äter en tillräckligt mängd av plantan för att dö. Det är med andra ord en långsam behandling som kräver att alla nya generationer kläcks och i sin tur äter av giftig vävnad. Har man ohyra i ett bestånd så finns alltid risken att några sena ägg kläcks på en planta som absorberat lite gift och därifrån startar ett nytt angrepp som inte syns förrän flera månader senare. Har man otur har den låga gifthalten dessutom gjort att de utvecklat resistens mot det giftiga ämnet som därmed förlorar sin effektivitet.

Jag vill även verkligen understryka att ytterligare en anledning till att systematiska gifter är ett dåligt val är för att de är gifter som sprider sig med vatten och påverkar vår miljö. De är giftiga för ett antal olika typer av små (och stora) organismer, ofta goda sådana. I själva verket är den här typen av gifter numera förbjudna att använda i Sverige för hobbyodlare. Dessutom så bör man, när man hör historier om dessa effektiva medel, ställa sig frågan om de som använde dem verkligen blev fri från ohyra? Ohyra är en oundviklig del av att odla växter och det är inte ovanligt att någon som använt ett medel strax sitter där med ny (eller gammal) ohyra igen. Är det värt att förstöra miljön för några månaders upplevd respit från skadedjur? Det här är frågor som man själv behöver ställa sig innan man väljer systematisk behandling.

Kontaktverkande behandling
Kontaktverkande behandlingar är behandlingar som väldigt snabbt tar död på levande ohyra när medlet eller metoden kommer i kontakt med ohyran. Det kan antingen vara gifter som snabbt löses upp (och därmed inte är skadliga för miljön på samma sätt som långvariga, systemiska gifter är) eller olika ämnen som skadedjuren är känsliga mot. En del ämnen har ingen giftig komponent alls utan verkar genom att täcka och kväva organismerna (som olika typer av olja) eller skära upp dem (kiselgur, som kanske är mer känt under det engelska namnet diatomaceous earth). Den omedelbara effekten är ett stort plus hos de kontaktverkande behandlingarna då de förhindrar att växterna får ytterligare missprydande skador som man annars får räkna med vid mer långsamtverkande metoder.

Gemensamt för kontaktverkande behandlingar är att de ofta behöver upprepas enligt ett schema. Först så är det svårt att ta livet av alla levande skadedjur. De allra flesta skadedjur, i alla fall i tidiga faser, är mycket små och kan därför ta skydd i en skreva i en stam som knappt är synlig för våra ögon. Behandlar man en någorlunda stor planta är det nästan en omöjlighet att lyckas täcka varenda millimeter av planta, kruka och stöd. Men skulle man mot all förmodan lyckas så finns det med stor sannolikhet kvar levande ägg som inte blivit påverkade av behandlingen. Dessa ägg kan antingen ligga i dvala i veckor eller kläckas redan någon dag efter, beroende på miljö och typ av ohyra. målet med ett behandlingsschema är helt enkelt att behandla regelbundet under en tidsperiod tills dess alla levande skadedjur har tagits av daga, och alla ägg kläcks och sedan i sin tur dödats innan de skapat nya generationer.

Ett sådant schema är mycket tidsödande att upprätthålla (i alla fall där man behöver behandla ett större bestånd). Det tenderar även att påverka växterna i slutändan. Att täckas med olja kväver inte bara ohyra, utan hindrar även växten från att transpirera. Växter är ofta hyfsat robusta men att behandlas 1-2 gånger i veckan kommer ändå sätta sina spår. Behandlas växten med till exempel olja behöver den även sköljas av, men behandlas växten med något mindre skadligt (som svavel) går det ofta bra att låta det sitta kvar och ha viss långtidseffekt som gör behandlingsschemat mycket enklare att upprätthålla. Fundera på vad som ska användas och hur det ska gå till innan du står i duschen med 15 växter och inte vet hur du ska fortsätta, är mitt råd.

Kontaktverkande behandling kan även ske ganska lågintensivt. En vanlig metod mot ull(sköld)löss är att topsa dem med alkohol. Det är osannolikt att man lyckas få död på alla (och osannolikt att man i sådana fall orkar sitta och topsa hela plantan, skulle jag tro) men genom att regelbundet göra det så fort det syns lite ull går det att hålla beståndet under kontroll och till och med utmatta det så pass att det slutligen försvinner.

En speciell typ av extrem kontaktverkande behandling är att dränka ohyran eller kväva den genom att sänka ner plantan helt under vatten eller hålla den i en syrefri miljö. När det kommer till att dränka plantan under vatten har jag bara ett råd, och det är att inte göra det. Lyckas man få bort alla gasbubblor kommer plantan drunkna snabbare än skadedjuren, och följer gasbubblor med ner i vattnet så kommer visserligen majoriteten av ohyran förmodligen drunkna, men en liten del och välplacerade ägg kommer vara trygga. Är inte plantan menad att växa under vatten så ska den aldrig vara under vatten under några omständigheter, är min åsikt. Däremot kan växter klara en kortare tid i syrefri miljö. Detta kan ske genom att ha växten i ett lufttätt utrymme och fylla det med koldioxid (t ex genom användning av kolsyreis). Det är ett effektivt behandlingssätt (och en längre exponering kommer till och med döda ägg i slutändan) men är väldigt bökigt och dyrt och lätt att misslyckas med.

Biologisk bekämpning
Biologisk bekämpning har blivit mer och mer populärt på senare år och mycket mer tillgängligt för hobbyodlaren. Biologisk bekämpning går ut på att man använder sig av rovdjur som man släpper ut i sin odling och som sedan äter upp ohyran. Tanken är att det ska fungera ungefär som att släppa ut en varg i en fårhage. Det finns flera olika typer av predatorer att köpa: olika typer av rovkvalster för ohyreskvalster och trips, nematoder mot sorgmygg, nyckelpigor mot ull(sköld)löss och skinnbaggar mot det mesta. Det dyker hela tiden upp fler alternativ. Det är viktigt att välja rätt predator för den ohyra man är drabbad av, och väljer man en allmän som skinnbaggar ofta är blir effekten ofta lägre.

Det är extremt svårt att bli av med ohyra genom användning av biologisk bekämpning. Dels behöver man erbjuda en miljö där predatorerna kan föröka sig, ofta helt skild från den miljö man har ohyra i, och dels så tenderar predatorernas population att kollapsa innan ohyran dör ut. Det vill säga att när den sista skinnbaggen eller nyckelpigan dör på grund av brist på mat är det inte osannolikt att något sista ägg ligger vilande någonstans och väntar på att starta en ny generation ohyra som växer upp i säkerhet.

Det betyder inte att biologisk bekämpning är dåligt. Biologisk bekämpning är själv en av mina favoriter under sommaren när det är öppet och insekter flyger in och ut i hemmet. Att ha aktiva predatorer i samlingen då och då (ofta behöver man förnya och köpa in en ny population när den gamla försvunnit) förhindrar att ohyra etablerar sig ordentligt och förökar sig fritt. Det kontrollerar med andra ord ohyran bra som därmed inte växer lika explosionsartat eller sprider sig lika lätt. Trots allt är ju målet att växterna ska må bra, och aktiv biologisk bekämpning håller nere ohyreantalet och minskar skador på växterna. Odlar man i stora utrymmen, som växthus, trädgårdar eller andra typer av speciella ytor är nog biologisk bekämpning det absolut bästa alternativet.

Några sista ord

Ohyra är en oundviklig del av att odla växter. Ju mer man odlar, desto större är risken att man får in ny ohyra och behandlingar misslyckas. Men i slutändan är ohyra inga supervarelser. Det går till och med att behandla genom att helt enkelt plocka bort all ohyra man ser (eller duscha av en stickling) om man bara är tålmodig nog. Har man en mindre samling växter (som den stora majoriteten av odlare faktiskt har) är det enklare att behandla och behandling får bättre resultat. Finns det en 1% chans att behandlingen misslyckas om man har 4-5 växter är det inte något att ligga sömnlös över. Men har man 200 växter så är det nästan garanterat att minst en har överlevande ohyra och beståndet behöver behandlas igen. Få inte panik och fokusera på att försöka se till att nyupptäckt ohyra inte sprider sig vidare, så finns det gott om tid att fundera över vad och hur man ska göra.