Hoya peninsularis
- peninsularis (red corona)
- peninsularis (NS07-079)
Hoya peninsularis publicerades under 2020 och har därmed äntligen fått sitt eget namn. Flera olika kloner förekommer i odling. Ofta kallas dessa “Teddy Bear”, och det är inte ovanligt att det anges om bikronan är helvit, eller röd (fast den då bara har en röd fläck i mitten). Det finns med andra ord flera kloner som liknar varandra mycket. Hoya peninsularis är en graciös Hoya med tunnare rankor än man kan tro till de stora bladen. Bladen kan se lite olika ut men generellt har de uppresta nerver på en ganska tunn bladyta som gärna antar olika former under tillväxten. Blommorna är små sett till bladstorleken. Kronan är grön till gul och är till häften täckt av täta hår. Bikronan är vit, med eller utan röd fläck. De doftar av något citronaktigt precis som många inom finlaysonii-gruppen. Hoya peninsularis trivs varmt och förvånansvärt ljust. Bladen på de olika klonerna är ofta spektakulära och värda att odla för den sakens skull (även om de inte ser likadana ut), men även blommorna är väldigt söta och en glädje att se. Det är en väldigt odlingsvärd Hoya om man har en bra placering till den.
Hoya peninsularis (red corona)
Den här fick jag med insamlingsnumret SR-2009-003. Det verkar vara vanligt att den förekommer med det SR-numret. Det är dock fel, och är det nummer som tillhör den med vit bikrona. Det finns ett SR-nummer som tillhör en med röd bikrona, men det har trillat bort. Jag misstänker att någon sedan blivit förvirrad och trott att de är en och samma och helt enkelt satt dit ett nummer. Det ska man aldrig göra, även om man känner sig väldigt säker, eftersom man riskerar att göra precis det som hänt med den här stackarn: fel klon sprids under fel nummer, och numera riskerar även den som är ute efter den äkta med vit bikrona att få en bortbyting under rätt insamlingsnummer.
Det här är en något frustrerande Hoya som det tog ett tag att lära sig. Bladen är underbara och kan bli ganska stora. De har ett vackert skimmer över sig, med mörkare nerver och bra med silver. De håller sig ganska släta även om de som unga gärna har uppresta nerver över bladytan eller bucklar till sig lite. Det mesta växer dock bort när bladet åldras, om det inte finns något fysiskt som hindrar den. De är förvånansvärt tunna och böjliga, om än inte mjuka. Blommorna är faktiskt gröna, med vit bikrona med en liten röd fläck i mitten. Kronan är täckt av täta hår som reflekterar ljuset på ett sätt som gör att den ser gul ut.
Hoya peninsularis dök upp hos mig 2017. Jag hade funderat på den ett tag, men den sades vara svår och jag avvaktade lite. Till sist kunde jag inte motstå de vackra blommorna och bladen. Till min förvåning satte den makligt igång redan under sommaren och jag kände mig nöjd med köpet. När den var stor nog fick den flytta in på en av mina hyllor bland andra halvstora hoyor “på tillväxt” och det tyckte den minsann inte om. Ett blad gulnade och toppen torkade in. Annars mådde den fint. Jag försökte vänta ut den men där stod den som en stenstod. Till slut fick den komma in under en ordentligt ljus rehabhylla igen. Raskt satte den igång att växa. Bladen blev lite bleka och tråkiga men den levde åtminstone. Ett halvår senare fick den flytta tillbaka till tillväxthyllan, och precis som förra gången blev det tvärstopp. Nu hade jag tröttnat någorlunda på den så där fick den stå. Till min förvåning skickade den ut en ranka jag upptäckte i början på 2020, en halvmeter upp mot panelen som belyser hyllan. På rankan utvecklades strax två blomställningsskaft som blommade i maj 2020, när plantan var tre år gammal. När blomningen var klar lyfte jag ner rankan och lindande den snyggt kring stödet i förhoppningen om att få lite blad på den med. Vad som genast hände var att det första blomställningsskaftet gulnade och trillade av. Men nu hade jag äntligen förstått att det verkar som det är ljuset som är nyckeln. Denna blommade precis under en LED-panel i en sådan ljusstyrka att andra hoyor rostas i den. Och varje gång den får stå mörkare blir den ledsen och surar. Numera har den fått flytta till ett ljust, ljust fönster och mår utmärkt, och är dessutom på väg att blomma om på det kvarvarande blomskaftet. Jag misstänker att denna inte är en alltför krånglig hoya, om den bara får ljusnivåer den är nöjd med. Tyvärr blir inte bladen de finaste i högt ljus, vilket förmodligen också är anledningen till att så få odlar den så och istället kämpar vidare med den i skuggigare förhållanden. Jag odlar den i bark på stöd, även om den knappast är stor nog att ha någon direkt användning av stödet än.
Hoya peninsularis (NS07-079)
Min andra klon av peninsularis kom hem sommaren 2020. Det där är en peninsularis med, fick jag höra om en planta hos en vän, och tacksamt följde ett blad med en liten stam med mig hem. Den skiljde sig en hel del i bladen från min tidigare, och eftersom jag då trodde att det bara fanns en med röd fläck på bikronan trodde jag att jag fått hem en gulvit-blommande. Så överraskad blev jag när den blommade första gången under hösten 2022 och avslöjade sina blommor. Blommorna hos Hoya peninsularis (NS07-079) är lite mer luddiga, och framför allt tydligt gula i sin krona, jämfört med min “Red Corona”-klon som har något kortare hår och snarare är grön i sin krona.
Plantan är lite kraftigare än min andra peninsularis och bladen på denna klon är hårdare. Nerverna reser sig tydligt upp över bladytan även hos äldre blad och gör att bladen på nära håll påminner om hamrad plåt. Bladen är lite mer enhetligt formade, även om stor variation finns som hos alla peninsularis-kloner. Den har inte samma reflektiva yta som “Red Corona” har i bladen, men har ungefär samma silvermängd. Eftersom jag redan övat mig att odla den här arten så planterade jag upp sticklingen när den kom i en kruka med bark och stöd och ställde den ljust. Den växte i jämn takt tills dess den blommade. Jag vet inte om den generellt är en snällare klon, eller jag helt enkelt fått tillräckligt med erfarenhet, men den gav mig aldrig några direkta bekymmer.
senast uppdaterad 8 mars 2023