Hoya sipitangensis
- Hoya sipitangensis (IML-1603)
- Hoya sipitangensis (IML-232)
- Hoya sipitangensis (UT-152)
- Hoya sipitangensis
Hoya sipitangensis är en av mina favoritarter, en lättskött och lättodlad småbladig Hoya som är blomvillig och framför allt i ljust läge blir ganska slående. Arten förväxlas ofta med Hoya walliniana, där flera sipitangensis-kloner går under det felaktiga artnamnet. Enligt boken ”A Guide to Hoyas of Borneo” (Lamb & Rodda, 2016) ska skillnaden vara att walliniana ska ha mycket mindre blommor. Enligt publikationerna stämmer detta väldigt väl, och det finns även tydliga skillnader i blommans form som går att använda som ledtråd. Att de är så ihopblandade har gjort att många, inklusive mig själv, fått många felidentifierade plantor som jämförts med varandra och lett till många felaktiga slutsatser om arternas relation.
Hoya sipitangensis är en variabel art både mellan olika kloner, men även hur den uppför sig odlad. Många av klonerna får väldigt annorlunda blad beroende på vilken miljö de odlas i. De allra flesta klonerna är doftlösa, men blommorna är ofta färggranna och vinklas för de kloner jag odlar uppåt så det är lätt att beundra blommorna. Arten tenderar att blomma med många flockar samtidigt i en blomning som kan bli ganska spektakulär om plantan är lite äldre. Den klättrar inte och blir därför vacker att ha i ampel.
Hoya sipitangensis (IML-1603)
Den här klonen av sipitangensis fick David Liddle från Dale Kloppenburg som den klon som användes till typen, och det verkar stämma med herbariearket. Det är inte den planta som beskrivs i den löpande texten i publikationen, men väl den planta som beskrivs i måtten och beskrivningen av arten. Den här får drastiskt olika typer av blad beroende på hur den odlas. Odlas den ljust får den små, hårda och suckulenta blad som färgas utomordentligt röda, ofta med gröna nerver som lyser igenom. Odlas den mörkt blir bladen mjukare, gröna och mycket större. Blommorna är tillbakarullade och cremefärgade med en rödvit eller rödgul bikrona. Odlas den i fönster där ljuset varierar ganska mycket över året (som i Sverige) så är det inte ovanligt att blomställningsskaften tappas när mörkret kommer, men det dyker snabbt upp nya till våren. Den är en ytterst pålitlig blommare och trots att varje flock bara håller i runt tre dagar har plantan ständigt nya flockar på gång.
När jag skaffade Hoya sipitangensis var det för jag tyckte den påminde om lacunosa med andra färger. Jag är väldigt förtjust i dessa typer av hoyor. De tar liten plats, ser alltid trivsamma ut hängande och får söta små blommor. Samtidigt bjuder sipitangensis på en helt annan färgpalett. Den här klonen har visat sig växa utomordentligt snabbt och blommade redan vid 11 månaders ålder. Vid det laget var rankorna runt 75 cm långa. Jag odlar min Hoya sipitangensis i bark med lite sphagnummossa, hängande i ampel.
Hoya sipitangensis (IML-232)
Den här klonen såldes först som Hoya sp. Kutching, där den är insamlad, och senare som aff. walliniana, och slutligen idag ofta som walliniana. Det är dock en sipitangensis och med stor sannolikhet den Hoya som Kloppenburg valde till typen för sipitangensis, det vill säga exakt samma klon som Hoya sipitangensis (IML-1603). De är identiska på alla sätt och vis och jag tänker därför inte skriva någon beskrivning av just den här plantan. Den blommade första gången några månader över året men då hade plantan skadats ganska svårt av det falska spinnkvalstret året innan. Den här odlar jag i bark, i ampel.
Hoya sipitangensis (UT-152)
Det här är en av de mest älskade sipitangensis-klonerna, men säljs idag tyvärr ofta som aff. walliniana eller walliniana trots att det är tydligt att det är en sipitangensis. Den kännetecknas av sina mörka blad med sparsamma silverfläckar. Nytillväxt, framför allt i ljust läge, tenderar att bli mörkt röd eller lila, för att sedan mörkna till den nästan blågröna färgen. I mycket gott ljus blir bladen, precis som hos alla mina kloner, röda. Men just den här har en så unik grön färg att jag föredrar att odla den så den är mestadels grön. Bladen är glänsande och till och med rankornas ljud när de rör sig påminner om det visk-visk som hörs när silke glider mot sig själv. Den hänger perfekt och kan vara en av de bästa ampelhoyorna. Blommorna är något mer gulaktiga än de vanligtvis är hos sipitangensis och trots att det låter mer färggrant ger det mindre kontrast i flocken. Den tenderar även att få större blad och får inte samma drastiska förändring i bladen som andra kloner får beroende på odlingsmiljön. Den växer mycket snabbt och är på alla sätt en riktigt trevlig krukväxt. Oavsett arttillhörighet så har den varit populär under en längre tid, vilken tyvärr innebär att numret UT-152 ”lånats” vid försäljning av andra växter. Jag vet att minst två sipitangensis-kloner, och en nabwanensis-klon, sålts under det numret, eftersom jag själv fått dem när jag försökt köpa den rätta växten. Väldigt sorgligt. Den här plantan tog två år på sig att blomma så när på ett par veckor, vilket är ganska lång tid för att vara en sipitangensis. Men å andra sidan har plantan inte fått växa under optimala omständigheter så det är svårt att säga om det är karaktäristiskt för klonen. Jag odlar min Hoya sipitangensis UT-152) i bark.
Hoya sipitangensis
Normalt sett brukar jag vänta tills en planta är mer mogen innan den får sin egen plats här på sidan men eftersom den här klonen haft så svårt identifieringsmässigt så får den en plats redan nu. Det här är en av de sipitangensis jag köpte hem som ”walliniana UT-152” och det tog ett tag innan jag ifrågasatte det felaktiga numret. Det är också den klon som den variegerade sipitangensis förmodligen kommer ifrån. Den lilla planta som syns på bilderna här består faktiskt av tre sticklingar. En av dem är en stickling jag sparade från den felaktigt märkta jag en gång köpte. En är en selekterad del av den förra med extra mycket silver och den tredje är en del av den variegerade sipitangensis som förlorat sin variegering. Den tredje kommer jag visserligen ta bort nu när jag odlat dem i samma miljö men som synes matchar den perfekt.
När jag insåg felmärkningen för denna klon hade jag odlat den i något år och den hade blivit stor och fin, vilket alltid gör besvikelsen värre. Men eftersom det skedde i samband med viss utrymmesbrist så blev den snabbt bortprioriterad. Egentligen skulle jag gjort mig av med den helt, men eftersom den ändå var en så vacker planta så behöll jag en stickling. Den fick stå och stampa bortglömd i en mugg i ett par år innan den fick en vacker silverranka som drog i min uppmärksamhet. Som sipitangensis är den en trevlig klon. Bladen är ljusare gröna och med blankare och tunnare blad än mina andra kloner jag odlat. Den varierar mellan stora, slappare gröna blad och mindre, hårdare och vackert böjda blad beroende på odlingsmiljö. Den blir mycket lätt röd i bladen. Den blommade första gången som stor planta nästan exakt ett år gammal, och för närvarande växer den till sig i bark. (Precis som hos de andra klonerna rullas blommorna tillbaka, men jag hann inte fånga blommorna på bild igen innan de föll)
senast uppdaterad 7 maj 2024